Inger

Vantar stickade för mig, men då jag fick något knasigt problem med mitt vänstra pekfinger efter det att jag stickat första blev vante nr två större (med svullet och oböjligt vänsterfinger var det svårt att hålla rätt trådspänning, men sticka gick). Första repades och stickades om, även den med det svullna pekfingret, så det slutade med att vantarna är för stora för mina händer. Men jag finner nog någon annan de kan passa på. Garnet var redan innan tvätt mjukt men efter tvätt jättemjukt!

Garn: Sandnes Garn, Lanett superwash 100% merion ull.
Garnåtgång 68 gram
Stickor 2,5 mm
Mönster: Ingers vantar ur boken Varma tumvantar och några sockor av Eva Trotzig

Frågan är vilket som är mönstret, det röda eller det grå? Svaret är nog upp till var och en att avgöra.

Halskrage och halsont

Dotterns krage är färdig. Likt vantarna jag nämnde tidigare så var det trögt att komma mig för att göra det sista på kragen också. Idag maskade jag så äntligen av den och sydde ihop kanterna, det gick ju fort, varför skall man skjuta på saker? Lite nervös är jag när det gäller saker som sitter kring halsen att de skall uppfattas som kliande. Det första tösen sa när hon fick på sig den var "den sticks". Den känslan måste snabbt gått över för tre timmar senare när vi skulle äta middag satt den fortfarande på.

Garn: Drops Meriono Extra Fine.
Garnåtgång; 106 g av det vita, 30 g rosa.
Stickor nr 4
Mönster: Andra hållet, ur boken Sticka halsdukar kragar snibbar! Av Ann-Mari Nilsson

Det halsonda står jag för, fast halsont är det inte så mycket, min röst är det däremot värre ställt med. Den var som bortblåst igår, vilket innebar att jag fick hålla mig tyst hela dagen. Som ni vet var detta svårt för pratglada mig (okej, några enstaka ord pressade jag fram). Mer röst fanns det idag, så jag hoppas att den snart är tillbaka helt så jag kan snacka på som vanligt.

Sliten kärlek

Efter mer än sju års gosande börjar de älskade snuttarna falla sönder.

Med hjälp av grabbarna, (varannan nål fick de ta bort) skapades nya kanter.

Viktor var besviken över att han inte nådde ner till pedalen, men fann en annan lösning för att vara med när jag sydde, när han inte fick plocka nålar, höll han i min handled.

Betyget blev en lycklig dotter. Tänk ändock vad ett par handdukar kan betyda.

På gång igen

Nu har jag börjat kunnat fokusera mer på annat än att röja och städa för att göra hemmet dugligt för husvisningar. Mitt mål är att i möjligaste mån minska på garnlagret jag har (en tröst är att jag vet att det finns fler garnälskare som har mer än mig).

Först ut satte jag igång med ett par vantar, med garn som jag fått från en vän med tanke på att de skulle bli vantar till mig. Första vanten blev lagom i storlek, andra blev större då jag stickade den med ett skadat pekfinger, det slutade med att den första repades och stickades lika stor/rymlig med nr 2, inte bortkastade vantar de passar maken fint.
När så bara tummarna återstår svalnade intresset för dessa och jag satte stickorna i en rosa och vit halskrage till dottern. Efter en bit insåg jag att det vita garnet inte skulle räcka, så där har jag faktiskt köpt mer, men det kommer ändock resultera i mindre garn i slutändan, positivt.
I väntan på nya nystanet, repade jag kragen för det behövdes göras justeringar ändå och jag satte igång med en kofta, i garn införskaffat under Garnboas utförsäljning.
Sländan har det snurrats på, men den kan bara komma fram när minstingen inte är i närheten, för han älskar att stoppa sländan, eller att dra iväg med ullen.

Med detta innebär det dock inte att jag bara har dessa tre projekt igång, det ligger gamla UFOn som inte lockar, kanske de repas, kanske de tas fram något annat år...